Lördag den 10 september 2005.

Sju plusgrader, tunt molntäcke och svag sydvästlig vind när
vi samlas på skolgården.
Idag dyker två nya jägar upp. Per Bergling och Martin E Lundmark.

Efter sedvanligt strategisnack blir vi utplacerade.
På ungefär samma tid som brukligt är jag på plats med all
utrustning som hör till. Det är lite extra med gåstolen och
tillbehören till den. Säck med ved lärde jag mig av Åke Öman
att man tar med sig.
Kan konstatera att fler har torr ved med sig.
Jag har inte brukat ha det men nu kan jag väl börja med det
jag också.
Jag får Tväråbommen. På Tväråvägen sitter fem tjäderhönor på vägen.
Dom vill inte flytta på sig. Vi får nästan köra på dom innan dom
väljer att gå undan ner i diket.
Vi störde väl i morgonrutinerna. Det var väl grus som skulle fyllas
i krävan för dagens matsmältning.

Kl. 06.00
- I sköut bort'n rev men I bomma, säger 31:an.
Jag startar elden och vittjar ryggsäcken.
Vinden tilltar.
Tyst på radion. Ibland trycker jag på den där kontrollknappen som
sitter bredvid sändarknappen för att kolla att radion inte har gått
sönder eller att nåt har hänt med batteriet.
Laddaren har stått på hela natten så det borde inte vara nåt problem.
Ingen säger nåt i alla fall.
Efter en timme har fler upplevt samma sak som jag.
Tydligen så sitter man lite till mans och kollar sin radio.
Det kommer några kontrollsamtal med förbindelseprov.
Fler tycker att det är tyst. Det är som om det sitter nån liten trygghet
i att det hörs nåt någon gång emellanåt med inte alltför lång tid emellan.
Efter ytterligare 45 minuter hör man Stig säga att han ser Banjo
med älg nere vid älven någonstans.
Kl. 08.30 blir det sidbyte.
Jag gissar att älgen kan vara någonstans i närheten av mig.
Men observera, jag bara gissar.
Har tidigare skaffat mig videon som handlar om hur man lockar på älg.
Nu skall jag testa. Sagt och gjort.
Jag provar några gånger. Väntar kanske tio minuter och provar sedan igen.
Inga älgar dyker upp.
- He'e nån hund som skääll, hörde du den s12, ropar Rolf på radion.
Skinnhuvudet ni vet.
Roffe sitter 300 - 400 meter längre söderut efter vägen.
-Jaha, så gick det med dom lockövningarna, tänker jag.
- Det var n'Roffe som reagerade. Det blev inte som jag tänkt.
Inga älgar dök upp i alla fall. Har inte berättat för Roffe att det troligen
var mig han hörde och ingen hund.
Tiden går. Tyst på radion. Nu faller jaktledaren in i svårmodet som vi
övriga upplever.
- Men gud så tråkigt det här var, säger han.
Han har aldrig tidigare gett uttryck för nåt sånt på radion så jag har hört
det i alla fall. Han förespråkar modererad kommunikation på jaktradion.

Tystnaden på radion fortsätter. Tyst i skogen.
Hoppet är det sista som överger en älgjägare på pass.
- Snart dyker det upp nåt framför mig, tänker jag.
- Jag får inte sitta alltför länge med blickarna i anteckningsblocket.
Kommer det älg så hör man det i inte i de flesta fall.
Vilken förnedring om man skulle blivit överraskad av älg medan man
satt försjunken i sina anteckningar.
Tittar upp ofta. För att inte missa.
Äntligen. Klockan halv elva. Lars får se Banjo jaga ett ensamt djur över
Norrlångträskvägen.
- Vilket håll, tänker jag.
- Varför suter do inte, ropar 15.  Han och jag pratar en blandning av finska
och bondska.
- Det gick för fort, svarar Lars.
- Jag gick på spåren och bara väntade på att det skulle smälla, säger 31'an.
Lunch vankas. Medan vi är på väg tillbaka till bilarna med all utrustning får
Tommy syn på en kalv.
- Ska vi vända tillbaka till våra pass, frågar jag.
- Javisst.
Nu äntligen fick jakten lite spänning.
Mamman och pappan till kalven dyker upp. Tillsammans lurar dom oss allihopa
och passerar skyttelinjen utan att bli upptäckta.
Tillbaka till bilarna och till lunchmaten.
Eftermiddagspasset börjar för min del på Florentinsknabben.
Ett ogenomtänkt beslut gjorde att jag bytte med Rolf.
Nu ångrar jag mig. Ja, jag vet. Jag har åkt förbi där hundra gånger på väg
till ranchen. Jag har sett att det är kalhygge på södra sidan av vägen.
Men ändå bytte jag bort ett annat pass på Kyrkvägen på Lakaberget.
- Han kommer säkert att få syn på nåt där han sitter, tänker jag.
- Å så har han lä för vinden inne i skogen.
Jag sitter på kanten av ett hygge med vinden rakt mot mig.
Tystnaden på radion fortsätter. Den blir som ett mått på den sjunkande
optimismen. Drevet hittar inga älgar.
Då händer det. En liten ljusning.
- Jag ser en kalv, ropar jag på radion.
- Varför sköt du inte, svarar 31'an.
- Det gick för fort, svarar jag.
- De bara å hålla längre fram, svarar han.
- Det hjälper inte, den låg på rygg på ett bilsläp som passerade.
Inget svar.
Sedan förflöt den jaktdagen utan något mer spännande som jag upp-
fattade det.