Söndag den 23 november 2003.

Detta utspelade sig under vår harjakt en mulen novembersöndag.
Det är mulet och cirka 5 grader kallt.
Jag överraskade mina kompisar med att vara före dem på plats.
Normalt är man inte före bröderna på plats så jag fick se till att
gå upp långt innan jag brukar för att klara denna utmaning.
Vid ankomsten bjöd jag på färdigkokt kaffe och fikabröd.
Vid detta tillfälle deltog Irra, Leif, Ulf, Åke och undertecknad
samt gästhunden Acke.
 



Översten heter Åke och är den informelle ledaren för harjakten.
Åke ser till att det finns förutsättningar att få upp eld.
Dessutom ser han till att hålla diskussionerna levande.
Han bidrar i kraft av sin ålder med historier och intressanta
fakta om folk och fä som har anknytning till bygden.
Åke pratar 'bonnska' och är ibland  svår att förstå.

 

 

Elden är i detta fall av kaliber halvstor.
För att veta att det blir en riktig eld har Åke med
sig ved. Man kan räkna med att få detta varje gång
han deltager i jakten. Han har egenheten att prata
bondska gör att jag måste ställa kontrollfrågor
med jämna mellanrum Jag får helt enkelt be Ulf och
Leif översätta till svenska.

 

 

 

Ulf är mycket uthållig att promenera i skogen över stock
och sten för att hitta harspår.

 

 

Leif är hundägare  och är mycket uthållig.
Han går som en maskin i skogen.
Verkar inte bli trött han heller utom ibland.

 


Irra har fått tappt och då kan vi ta lunch.
Standardkost är ostmackor och falukorv
som steks på teleskop-grill-pinne.
Alla har det utom jag. Kanske jag får mig
en sådan en vacker dag. Vem vet.

 

Jag blir lämnad ensam vid elden och upptäcker efter en stund
att hunden Acke kommer springande på vägen.
Ropar på Leif på radion.
- Nu ser jag Acke på vägen.
- Hur fasen kan du se hunden,undrar Leif.

- Det kanske är ett finskt arv, påstår jag.
Tystnad på radion. Hunden kommer närmare och närmare. Snart upptäcker jag att det
inte alls är Acke.
Leif och Acke befinner sig på en helt annan sträcka av vägen bakom en kurva.
Det finns inga möjligheter för mig att se dem från där jag står.
Istället.......
DET ÄR EN RÄV som kommer lunkande efter vägen. Jag gömmer mig
bakom bilen med den öppna bagageluckan på bilden. Räven kommer närmare och närmare.
Med jämna intervall stannar den upp och kliar sig med bakbenet. Det är en skabbräv.
Den fortsätter mot mig. När jag bedömer att den är inom skotthåll skjuter jag.
Pang, trodde jag. Inget händer. ?????
Räven hör klicket och vänder. Jag laddar om och förstår att patronen klickade.
Tar ut patronen och ser att det blivit en grop men den small inte.
Räven är försvunnen.
Trodde jag.
När bröderna kommer tillbaka dyker räven upp på vägen igen.
Nu blir det fart på Leif. Han tar raskt fram sin bygelrepeter, siktar noga
och trycker av. ......... Klick....... Inget händer nu heller.......
Leif laddar om och trycker igen..... inget händer.....
Det klickar i hans bössa också.
Vi hör några svordomar medan räven försvinner in i ungskogen.

 

Här står bössorna som inte fungerade när det
skulle ha behövts.
- Grabbar, jag tycker ni skulle åka hem och göra
  vapenvård, konstaterar Ulf sakligt och lugnt efter rävskyttet.

 

 

 

När klockan blivit halv tolv blir Acke trött.
Leif ropar på transport för honom.
Acke behöver hämtning.
Åke skall ändå åka hem så det passar in med skjuts för en trött hund.
 

 

 

Irra väcker en gång till på andra sidan vägen men blir snart tvungen att ge upp och vi får åka hem
och trösta oss med att vi sett gott om harspår och att dom nog finns kvar till nästa gång vi
åker tillbaka hit igen.

/Ingvar.