Detta utspelade sig på harjakt den 17 januari 2004.

Efter denna jakt kallas jag "Ömma örat".

Detta var vad jag upplevde genom att titta, lyssna
och deltaga i jakten..

Vi var bjudna att deltaga i bolagsjakt på jaktmarkerna.
Vädret höll på att sätta käppar i hjulet för hela
arrangemanget. Köldgräns var nästintill nådd,
dock inte riktigt.
Medan mörkret fortfarande låg över bygden ringer
Leif och berättar att jakten blir av. Roger har bestämt att
det, fast det är gränsfall, är läge att låta jakten gå av
stapeln.
I bilen finns Leif som förare,  Ulf och  undertecknad som
passagerare
I bilen saknas Åke. Det är för kallt.
Vi hoppas Åke följer med nästa gång istället.
Vi saknade Åke redan i bilen på väg ut.

Jaktäventyret börjar med samling hemma hos Roger.
Vi blir mottagna av stövaren Kiso. Han är uppjagad
av alla nya personer som dyker upp.
Jag uppfattar inte att vi inte skulle ta av oss skorna
varför jag ställer mig i hallen och tar av mig mina
Nokia-stövlar storlek 45.
Detta uppskattar Kiso och blir så uppspelt att han
kör ner hela huvudet in i stöveln. Därefter gör han ett
basketkast med stöveln rakt mot den glasade dörren
som går till vardagsrummet.
Med en marginal på någon centimeter missar han
glasrutan som annars med största säkerhet krossats.
Roger är den som övertagit överste-rollen i gruppen.
Detta i egenskap av erfarenhet och lokal kunskap
som vi andra saknar.
Strategigenomgången fortsätter ett tag varefter vi klär
på oss och nu är jakten igång.
Ulf går söderut, Leif och Roger går norrut utmed en
skogsväg där Roger i gårkväll varit ute och räknat in hararna.
Jag får rådet att gå norrut utmed bilvägen och avvakta där.
Vid harjakt finns bara för de kunniga vissa giftiga pass.
Vi andra får göra det bästa vi kan.
Rogers lokala kunskaper gör att han har redan har klart
för sig var hararna finns och hur många
dom är. Detta för att varit ute och rekat kvällen före.
Inom tio minuter skall vi ha en hare uppe, konstaterar Roger.

Det tog nog lite längre tid än prognosen men snart är en hare synlig på
landsvägen. Ulf får se den på avstånd dock springande åt fel
håll för hans pass.
Översten omdirigerar styrkorna.
Jag byter plats och börjar gå mot Ulfs pass.
På vägen dit ser jag de färska spåren efter haren i snön i vägkanten där den
sprungit in på en skogsbilväg i sydlig riktning.
Kiso dyker snart upp i korsningen där haren bytt väg.
Jag ställer mig på pass i skogbilvägens riktning inne
i skogsbrynet på motsatta sidan av landsvägen.
Roger dyker upp och får se harspåren.
- Hur f...n kunde du missa att se den haren, säger Roger.
Jag försöker förklara att jag ännu inte hunnit till det ställe
där jag nu stod men jag tror inte att han lyssnade.
Dock finns ingen tid till vidare resonemang i ärendet.
Kiso är nu haren på spåren och Roger älgar iväg utmed
skogsbilvägen tillsammans med Kiso.
Drevet går nu för fullt. Spänningen stiger.
Drevet vänder och jag får syn på haren där den kommer
tillbaka i sina egna spår. Den stannar på cirka 60 meter
från mig. Jag står i vägens längdriktning för haren men ...
... suck.... den har upptäckt mig.
Det enda jag gjorde var att flytta högra armen så att jag
kunde komma åt avtryckaren på bössan. Inget annat.
Det räckte. Haren stannade upp reste sig på bakbenen
och vände om och nu var den på väg någon annan stans.
Den springer utmed vägen tillbaka men hoppar av och Kiso
har problem att hitta avhoppet.
Under tiden byter jag pass till att stå en bit in på skogsvägen
men inne bland småtallar och björk.
Snart är drevet igång igen. Det går åt mitt håll.
Nu äntligen, tänker jag.
Denna gång skall jag tammef... n se till att jag står stilla.
Och det gör jag.
Efter ett tag kommer Roger gående efter vägen och passerar
mig där jag står.
- Det blir bra, det där, säger han och går vidare.
Nu ställer han sig där jag nyss stod i vägens längdriktning.
Kollar på radion med Roger om det är Kiso som driver.
Jadå, kommer svaret direkt.
Innan jag pratat klart ser jag haren på vägen mot mig igen.
Jag får se öronen över snökanten och den närmar sig mitt pass.
Nu har min tur kommit, hinner jag tänka.
Jag måste bara hinna få ner radion i fickan.
Jackan är en "kronans vinter" med stora fickor med knappar.
Jag har ingen mikrofon med tryckknapp så jag måste få ner
radion i fickan.
Sekunderna går alldeles för fort  Jag vet att det gäller sekunder:
Försöker prångla ner radion i fickan.  Det går inte.
Jag måste sikta med radion i en smal öppning i fickan uppifrån.
Tiden går oerhört fort. Jag inser att om inte jag inom de närmaste
två sekunderna har blivit av med radion och fått upp bössan så
försitter jag min möjlighet denna gång också.
Kasta ner radion i snön, ropar någon i mitt inre..
Nej, gör inte det, svarar mitt ordningsamma jag.
Hörsnäckan sitter ju fast runt örat...
Det kommer att ta riktigt j...la ont om du gör det.
Under detta diskuterande mellan mina två inre viljor
hör jag ett skott.
- Jaha, hur svårt kan det vara att få ner en radio i en ficka.
- Se till att du har mikrofon med tryckknapp på framsidan
så att du kan använda radion utan att behöva ta upp den
för att kunna prata.
- Ja, men Roger har ingen hörsnäcka i sin radio.
- Och han får det att funka i alla fall.
- Undrar just hur han bär sig åt.
När jag kommer fram till Roger får jag veta att han
hunnit skjuta ett skott på den snabbt löpande haren
som dock springer vidare men skadad.
Ena bakbenet verkar inte fungera.
Vi samlas på vägen hos Ulf och snart är Kiso ifatt
haren. Kiso tar haren och kommer fram till Leif.
Det tar ett tag innan Leif lyckas få Kiso att släppa
haren. Ställföreträdande översten Roger tar sig till
Kiso och Leif för att bära fram bytet till vägen.
Där samlas vi till en stunds eftertanke, sammanfattning
och utbyte av tankar och erfarenheter.
Här får jag också, inför mina kamrater, förklara hur jag
kunde sumpa ytterligare ett tillfälle.
Dessutom förstår jag att min förklaring om att jag inte
kunde göra mig av med radion för att den satt fast i
örat och att jag skulle fått ont om jag kastat radion
i snön inte föll i god jord.
Eller kanske det gjorde det.
Dom skrattade hjärtligt åt det i alla fall.

Jakten fortsatte och Kiso släpptes på ett annat ställe
där vi såg ganska färska harspår.
Snart hör vi väckskall och Roger och Leif går dit för att
upptäcka hur mycket harspår som helst.
Inne i tät björksly.
Hunden driver en stund, tystnar en stund, driver en stund
och så fortsätter det.
Det blir rast i harskogen.
Vi drar oss tillbaka till dukat kaffebord. Smakar ljuvligt
efter förmiddagspass i kyla.
Kiso är kvar på samma ställe och söker.
Vi passar och passar. Inget byte dyker upp för oss.
Vi gör upp eld och fikar igen.
Inget byte dyker upp.
Vi går i samlad tropp till björkskogen.
Vi får alla se alla dessa hartraj i mängder.
Det måste vara mycket svårt för en hund att bland
alla dessa breda harvägar reda ut var dom tagit vägen.
Vilket heller Kiso inte lyckas med just denna gång.
Därför avblåses jakten på eftermiddagen och vi drar oss
hemåt men några erfarenheter rikare och en hare i bagaget.


(Min bortförklaring:
Till historien hör att jag nyss varit tvungen att byta radio
för att den gamla tappade början på alla samtal och det
blev besvärande att bara få delar av samtalen.
Till den nya radion fanns vid inköpstillfället ingen sån där
listig sändare/mikrofon som i den förra apparaten.)