Bolagsjakten den 10 oktober 2004.

 

 

Jaktmarkerna ligger i Grönliden.

 

 

Deltagare i årets bolagsjakt var

Överste, ledare och eldare Åke Öhman
Arrangör Roger Nygren
Hundar Kiso och Irra.
Skytt Leif
Skytt Ulf
Skytt Laila
Förf. Undertecknad.

Att observera är att berättelsen är mina personliga tankar
återskapade från noteringar under bolagsjakten. Till min
hjälp har jag haft min syn och hörsel, radio och anteckningsbok.
Några av bilderna är tagna med kamera i mobiltelefon vilket tyvärr
ger sämre kvalitet. Bilder på skyttarna med villebråd däremot är
tagna med riktig kamera d.v.s. av högre kvalitet.
Övriga skyttar kommer förmodligen att få utrymme när dom
lyckats fälla villebråd.

Dagen börjar tidigare än någon annan jakt därför att transportsträckan till
jaktmarkerna är lång.
Temperaturen är - 6 grader och det är mörkt stjärnklart ute.
Det blåser nordliga vindar.
Jag måste upp före f....n. Har fått förvarning om att
inget annat än god tidspassning gäller. Jag vet vad det innebär.
I detta moderna teknikens tidsålder får man mail med förmaningar och Leif
vet att jag är seg på morgonen så det budskapet i mailet var solklart.
Avresa från Byske 06.00 stod det.

Jag kommer till Leif 10 minuter före utsatt tid. (Fick i ett mail efteråt betyget
stora A för min tidspassning, tack för det).
Vi hämtar upp Åke och Ulf och kommer till Grönliden strax före sju.
Värdfolket IngaMaj och Roger bjuder på en kopp kaffe innan jakten kan börja.
Planeringen är i stort sett klar och behöver bara finjusteras tydligen för det är
ingen omständlig procedur att komma igång. Roger har pejl på vars olika skyttar
skall utplaceras.
Ulf och Leif känner också väl till hur psalmerna går varför det blir översten och vi
som inte är så vana som till att börja placeras tillsammans på generalpasset.
Till oss som inte är så vana ännu räknar jag Laila och förf. Det är Lailas första
bolagsjakt och min andra.

Leif förbereder Irra för dagens jakt på denna bild.
Övriga deltagare vet redan hur detta går till.
När klockan är 07.05 anser jag att jakten startat.
Vädret är molnfritt och kallt. Frosten ligger så pass tjock på marken att den
bildar som ett tunt snötäcke.
Klockan 07.18 hör jag ett kort drev. Jag börjar gå söderut utmed skogbilvägen.
I frosten ser jag älgspår som också går söderut. Tyst och lugnt i skogen sen
drevet tystnat.
Sen börjar det hända saker.
Klockan 08.30 uppfattar jag att Kiso har fått igång ett drev åt väster:
Klockan 08.54 är det någon annans hund som driver i norr.
Klockan 09.00 startar Irra en hare österut. Vid det tillfället har jag gjort den
promenad, utmed vägen som jag föresatte mig att göra, klar och har satt
mig i ett älgtorn i en hyggeskant. Här satt Johan förra hösten och fick se
drev passera några gånger så jag satsade på att detta skulle vara lämpligt
för mig.
Drevet fortsätter och byter riktning från sydlig till västlig. Åt mitt håll.
Det verkar som jag sitter rätt. Spänningen stiger. Ska jag äntligen få en
chans att revanschera mig efter förra höstens tabbe med öronsnäckan.
Ungskogen är mycket tät. Det gäller att vara på sin vakt.
Jag vet det av erfarenhet. Man måste snurra med huvudet som en uggla.
Hade önskat att jag hade ögon i nacken också. Det går nämligen inte
att höra haren där den kommer. Man måste få syn på den och man måste
vara med när det händer. Det går inte att sitta och drömma.
Hemma, vid frukosten har jag problem med det. Men inte under jakt.
 
Drevet kommer närmare och närmare. Spänningen ökar så att jag nästan
står och darrar.
Till slut får jag syn på haren där den tar sig över vägen. Men ... utom skotthåll
för mig. Inte heller inom skotthåll för varken Laila eller Åke.
Drevet fortsätter västerut i ungskogen och spänningen avtar lite grann.
...svordom.... tänker jag. Där for drömmarna om revanschen.
Men inte. Efter några minuter vänder drevet och kommer åt mitt håll igen.
Nu kan jag börja hoppas igen. Närmare och närmare.
Jag har nu vänt mig i tornet och håller utkik åt andra hållet.
NU SER JAG HAREN INOM SKOTTHÅLL.
Nu får jag min chans. Det gäller att handla snabbt. Den springer sakta rakt
mot tornet där jag sitter. Haren är helt ovetande om mig verkar det som.
Den springer nästan in under tornet. Jag lyckas fälla den.
Vilken glädje för mig. Äntligen revansch för mig.
Sen kommer verkligheten farande i mitt medvetande. Jag har skjutit två
skott. Har redan nu räknat ut att jag kommer att få svara på frågor om
vem som sponsrar min ammunition och om jag missade första skottet och
fler frågor av den typen.

Här är bildbeviset.


 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Men... jag har en hare i handen. Det har inte dom.
Just nu i alla fall.
Klockan är nu 09.30 och jag börjar stolt som en tupp gå
utmed vägen till eldplatsen där jag skall få lämna min
redogörelse för hur det hela gick till inför de andra
som samlats där.
All ev. kritik och beröm sker i en vänskaplig anda och
analyser görs med glimten i ögat.
En del i en samvaro som jag upplever mycket positivt.

Tumvantar och harjakt.

Får också klart för mig att jag numera inte behöver stå för misstag
under bolagsjakter ensam.
Laila har sällat sig till skaran. Medan jag sitter och väntar på min hare
i älgtornet har Laila gått till ett pass i vägkorsningen med stora vägen.
En annan hare dyker upp så att hon får syn på den. Men hon har också
fått ett praktiskt problem.
- Vantarna.
Hur gör man för att snabbt få av sig tumvantarna för att kunna skjuta.
Om det hade varit fingervantar kanske det hade gått. Men inte med
tumvantar. Sekunderna går och haren väntar inte. Medan hon står
och försöker kränga av sig vantarna har villebrådet hunnit färdas
utom skotthåll. Synd.  Hur gör man?
Klockan 09.50 har vi bytt pass till väster om gården.
Vi hör Kiso driva i väster.
- Har ni någe vatten, ropar 31:an på radion.
- Jag kokar kaffe medan ni sitter å tjollrar med passena, hör man
någon säga.
Stundtals hör man två drev varav det ena troligen inte är "våra" hundar.
Ett av dreven, som går längre bort, har pågått konstant sedan klockan nio.
Roger gissar att det är en schillerstövare som håller till runt torvtäkterna
norr om oss.

Folkvandring till lunch.

Jakten går vidare väster om huset och en av Rogers jakt/arbetskamrater
dyker upp med bil för att kolla läget.
Alla sitter på sina pass skyddade av buskar och träd utmed landsvägen
varför Rogers kompis naturligtvis inte ser någon på vägen när han passerar.
När han kommit fram till Roger stannar han upp och växlar några ord.
Han blir stående där en stund.
Han får då höra att det på radion ges order om samling till lunch.
Från att inte ha sett någon annan än Roger finns helt plötsligt, på
landsvägen en halv pluton med folk. Dom dyker upp från ingenstans.
Vars kom alla ifrån?
När vällingklockan ringde så fanns det hur mycket folk som helst i skogen.
Han måste ha fått sig ett gott skratt när han såg oss.
 

Utdelning av utmärkelser.

Alla samlas vid generalpasset där översten har gjort i ordning en Åke-eld.
Vi kallar elden så. Det är "inge tjoller". "Inge svammel å gårm" Det är en
riktig eld. Inte en majbrasa.
Men nästan. Det går att värma sig vid den.
Jag har med mig ordentligt med mat och
 en rejäl stekpanna att laga maten i.
I andra stekpannor ser jag klassiska jakträtter
 som fläsk med palt och
ugnspannkaka.
 

Vid lunchelden finns ytterligare fler personer.
Fler familjemedlemmar i den Nygrenska familjen
väljer att äta tillsammans med oss.
Mycket trevligt initiativ.
 

 

När maten är uppäten får förf. den stora äran att mottaga en present för
långt och varaktig gnäll om att jag inte har någon korvpinne med teleskop.

Inlindat i blått papper med guldstjärnor får jag en sådan teleskop-pinne
tillsammans med en ring falukorv och ett kort tal.
Detta uppskattar jag väldigt mycket. Det känns som att jag lyckats
"pinka in dom i mitt revir" eller var det tvärtom?
Tack för presenter och tal. Det värmer en litet amatörs hjärta.
Som du kan se av fotot så delas glädjen av flera på bilden.

Eftermiddagspasset börjar.
Klockan 11.40 står jag i "snodden" efter en av skogbilvägarna.
Kiso driver men har problem.
Vi placeras ut på olika ställen. Jag sätter mig i ett högt älgtorn.
Orrarna spelar söderut.
Har noterat några lustiga meningar som jag hör på radion under
eftermiddagen.
- Här finns fullt me' hera-travvlen, säger någon.
- Är du kvar, frågar Roger.
- Nä, i ha böri knåle debaks, hör jag Ulf säga.

Jakten förändrar karaktär. Roger får inte kläm på var Kiso håller till
med sitt drev. Trots att han har pejl. Kiso är väldigt långt borta och
har varit det hela tiden. Det tyder på något slags problem.
Jag får följa med Roger till två av torvtäkterna som finns i markerna
för att om möjligt därifrån få vetskap om var Kiso håller till.

Leifs Irra har väckskall söder om vägen som jag står på.
Jag provar flytta mig till en krök på vägen för att ha utsikt utmed
båda raksträckorna som vägen bildar.
Men inget dyker upp på vägen. Jag väljer då att byta plats.
Får skjuts av Roger till en annan "snodd". Där står Leifs ryggsäck.
Jag sätter mig så att jag ser hela vändplanen.
Rogers pejl visar att han nu är ganska nära Kiso och efter ett tag
kommer också Kiso. Linkande. Vänstra knäleden fram är alldeles
svullen. Detta var tydligen problemet för honom.
För Kisos del är jakten tyvärr slut för några dagar. Knäet måste få
läka ifred. Transport hem med bilen.
Irra jagar vidare och klockan 14.15 hör jag två skott söderut.
Åke har fått skjuta en hare som Irra drivit fram till vägen där jag satt
tidigare.

Här är nästa bildbevis.


 

 

 

 

 

 

 

 

 

- Det var väl ingen konst, hör jag Åke skryta när vi träffas på vägen.
- Ett välriktat skott i vänster bakben, sen är det klart.


Fler som missar.

När vi lämnat Kiso har IngaMaj förberett med vatten och fikabröd som
Roger får i uppgift att  ta med sig till oss andra.
Roger skulle alltså ha med sig två saker hemifrån.
Vatten och fikabröd.
När vi kommer fram har de andra ännu inte hunnit dit.
Bara Roger och jag.  Vi får förbereda för kaffekokningen själva.
Roger går nu till bilen, tar fram kaffepannan och fikabrödet.
Men....
Vars är vattnet? Jag spolade ju upp en stor flaska.
Nu uppdagas sanningen.
Två saker att hålla reda på blev en för mycket,
konstaterar han självkritiskt. Jag hann inte med att hjälpa till att
retas om det.
Han har glömt vattenflaskan hemma.
Det är till att bita i det sura äpplet och åka tillbaka.
Det går heller inte att "mörka" händelsen. Jag har varit med och sett det.
Och jag berättar det för dom andra.
 

Dagen summeras.

Som avslutning för dagen väljer jag Rogers konstateranden:

- Detta blev en dyr dag för viltvårdsområdet, två harar och ett
bilsläp med tjärved.

Så kan det gå till under en dag på bolagsjakten i Grönliden.

Hoppas att jag får möjlighet att vara med vid nästa bolagsjakt.
 

/ Förf.
 

Senaste nytt:
Enligt ännu obekräftade källor valde tre av jägarna, Roger, Leif och Ulf att inte ha
ammunition i gevären för att ge oss övriga en chans.
 

Sidan uppdaterades  senast den 8 november 2004