Bolagsjakt Grönliden.

Vi åker till Grönliden i gryningen.
IngaMaj och Roger tar emot oss med morgonfika.

Dagens uppställning blir:
Roger
Ulf
Leif
Förf.
Kiso och Remi.
Transportfordon.
Gott om ved och yxor.

Saknas i uppställningen idag är Åke och Laila.
Vi får göra genomgången utan generalen.
För att få förutsättningarna har Roger rekat hararnas rörelser
i detalj.
Vi får dela upp oss. Två man per hund. Det räcker inte till
fler med så lite folk.
Vi får ta detta med Banverket. Vi måste få till stånd en förändring
av tågturerna under helgerna så att alla verkligen kan vara med.
Eller hur Laila?

Till vårt förfogande har vi två hundar, Kiso och Remi.
Morgonen är relativt kall. På resan uppmäter vi som lägst -19.7 grader
i Segerlund.
Temperaturen varierar väldigt mycket under vägen och när vi kommer fram
står termometern på -8 grader.
Ett tunt molntäcke drar sakta över himlen och inger hopp om mildare
jaktväder.
Hundarna släpps på var sitt håll.
Kiso börjar i terrängen väster om Grönliden och Remi släpps på skogsbilvägen.
Vi hittar ganska snabbt färska harspår tack vare tips från Roger och det
dröjer inte länge till första väckskallet.
Jag tar mig snabbt till generalpasset i tornet utmed kanten till storskogen.
Här har jag fällt hare tidigare.
Det känns som att detta blir en bra jaktdag.
Roger och Ulf har också drev att passa på för Kiso.
Haren buktar i ungskogen. Snön hänger tät i ungskogen vilket gör att
drevet periodvis tystnar men det är bara dämpat av snön i träden.
På radion får Roger med jämna mellanrum kontrollfrågor eftersom han på
pejlen kan avgöra om Kiso driver eller inte.
Remi fortsätter att driva och efter ett bra tag har jag från mitt pass drev
både österut och västerut.
Det hade varit lyckat att få samma förmån som Ulf haft tidigare i höst
att lyckas få två harar under samma helg.
- Nu du Ulf, tänker jag.
Snart kanske jag tangerar den bravaden.
Dreven fortsätter att bukta fram och tillbaka.
Leif svettas ute i snön bland contorta-plantorna.
Drevet går inte som det var tänkt. Ingen vet var haren har sin gång.
Hundarna är, båda två, snart bortvillade i den mjuka snön.
Jag börjar frysa.
Går ner från tornet för att gå en bit utmed skogskanten.
Går naturligtvis på ett spår men enligt Roger är detta bara ett nattspår
och inget att hetsa upp sig för.
Remi har dock passerat här efter haren på väg norrut.
Leif får problem med radion. Igen.
Han får snällt gå tillbaka till vägen för att komma åt nytt batteri till
radion.
Rogers och Ulfs drev buktar närmare vägen.
Jag börjar fundera på att överge Remi och Leif. Remi har tappat haren.
Står kvar ganska länge i tornet. Remi kommer på hare men tappar
den ganska snart och har nu varit tyst ett tag.
Jag går ner från tornet och promenerar iväg västerut där Ulf och Roger
finns.
Kisos drev går lite bättre just nu och Roger byter plats.
Roger byter pass och upptäcker för sent att han gått nästan rakt på
haren där den lagt sig. Roger upptäcker det när han böjer sig fram för
att ställa om volymen på radion.
Då ser han haren springa upp väl inom skotthåll för honom.
Drevet är igång igen.
Vi placerar om oss på frihand. Jag kollar hur Ulf gör och ställer mig
på pass utifrån hans placering.
Vi byter platser igen beroende på hur drevet artar sig.
Det tar tid.
Jag byter plats igen. Börjar tveka. Kanske man skulle gå till Leif och Remi.
Börjar gå österut utmed vägen.
När jag hunnit ner till lägderna ändrar jag mig.
Drevet för Kiso verkar närma sig vägen.
Snabbt in på pass in i skogsbrynet.
Hoppet stiger.
Gissa om haren kommer fram på vägen. Inte alls.
Den vänder tillbaka och gör en ny bukt söderut.
Mot Roger och Ulf.
Jag står kvar men byter sida och ställer mig inne i skogsbrynet på
andra sidan vägen.
- Pang. En dov smäll hörs längre österut efter vägen.
- Grattis, Ulf säger Roger.

F..n också. Ja, jag vet. Man behöver inte svära. Tunt ordförråd. Jag vet.
Kan dock inte låta bli.
Det kunde ha varit jag. Men det blev Ulf.
Grattis Ulf. Nu igen.
Jag står kvar.
- Det kommer en hare utefter vägen, säger Ulf.
- Perfekt tänker jag.
Nu ser jag haren komma skuttande utmed landsvägen mot mig.
Men hållet är långt.
Medan haren sakta skuttar, och inte har uppmärksamhet framåt (tror jag)
flyttar jag mig lite bakåt så att jag står bakom en stor gran.
Haren gör några skutt, ställer sig på bakbenen för att lyssna efter hunden
eller andra faror.
- Den anar inget av mig.
- Hur länge skall jag våga vänta?
Det tar ju evigheter för den.
Jag måste stå stilla för att inte bli avslöjad.
Hur gör man?
Jag behöver se var den dyker upp men samtidigt inser jag att om jag
röjer mig så är haren borta på en halv sekund.
Ögonblicket är inne.
Fram med bössan genom grenverket.
Pang.
Inget händer.  ... Svordom.....
Pang.    ... ny svordom....
Nu försvinner haren med ett skutt in i det snötyngda björkriset.
Jag skyndar mig fram till vägen.
Det har gått hål i skinnet.
Men den verkar inte särskilt skadad.
Jag går fram till avhoppet.
Följer spåret inne i ungskogen. Tjockt med snårskog. Mycket snö.
Frågar Roger till råds.
- Skall jag följa spåret?
Jag hade hoppats hitta en död hare.
Men icke.
- Nej, för ...svordom..., gå tillbaka till vägen.
- Vi har ju Remi.
Snart dyker Leif och Remi upp.
Remi släpps på spåret.
Snabbt får han upp haren.
Drevet drar iväg.
- Hoppas han får den tillbaka till vägen igen, tänker jag.
- Hoppas.
Men inte. Inte kommer den tillbaka till vägen. Drevet buktar västerut.
Roger gör en snabbförflyttning till hemgården och ser där haren passera
vägen över till södra sidan.
Nu börjar det se mörkt ut för oss.
Haren är nu inne i ungskogen. Remi jagar vidare, får upp haren ibland.
Tappar haren och försprånget för haren verkar öka.
Det hjälper inte att jag ställer mig på generalpasset.
Drevet passerar där vid två tillfällen men ingen så att jag får se haren.
Ingen annan får se den heller.
Missmodet sprider sig.
Snart får vi ge upp.
- Nu är det dags för summering av dagen, smörgås och kaffe, säger Ulf.
- Ska vi ta det hemma hos oss inomhus, undrar Roger.
- Nej, säger Ulf.
- Det skall vara över öppen eld.
Så bestäms det och vi träffas vid eldplatsen vid bommen.
- Nu börjar debatten snart, tänker jag.
- Debatten om kalibern.
- 12 eller 20.
- Om du hade haft kaliber 20 hade du fått haren, säger Ulf illmarigt.
- 12 är ju inget att ha.
- Du ser ju själv hur det gick för dig.
- Haren springer fortfarande fast du brände av en hel kartong.
Tur att han inte tog upp detta med ammunitionssponsor.
- Vad säger man sen?
Jag vidhåller att det är kaliber 12 som gäller.
Får medhåll av Roger. (Han har också kaliber 12).
Elden är snart igång och debatten tar tillfälligt stopp för fika.
Nu skall dagen avrapporteras till general Åke.
Så sker också.
Ulf ringer. Det blir inge bra. Dom är kaliber 20-kompisar.
Förstår av det som sägs att jag ligger illa till.
Får det bekräftat av att jag har att inställa mig till förhör
vid ett i förväg överenskommet tillfälle.
Jag måste vinna tid för min argumentering.
Laila blir också informerad om vad som hänt.
Därmed kan vi också avsluta bolagsjakten för denna gång.
- Få se nu vad han skriver om jakten på nätet, säger Roger.
- Jag lägger min röst på kaliber 12, tänker jag.

Nedan några av bilderna som dokumenterar jakten.
 

 

Tack till Roger och IngaMaj för arrangemanget.

 


 

 

Vi börjar med skytten som
håller låda. Ulf tyckte det var
skönt att stanna till för fika.
Hans senaste promenad var
ordentligt tung.
Rena snögubben när han väl
kommit fram.

 

 

Leif lägger tillbaka patronerna.
Inte ett skott avlossat denna
gång.

 

 

 

 

 

 

 

 

Jaktvärd Roger.
Han som håller med infrastrukturen.
Fast Roger ville egentligen åka hem
och fika.

Men föll till föga för oss andra.

 

 

 

 

 

Nu vill Ulf visa upp fångsten.
 

 

 

 

 

 

Ok, vi tar väl en bild till. Men
sen får det räcka.

 

 

 

 

 

 


Sidan uppdaterad 14 februari 2012.